.

Jag tror att jag kan vara rätt otydlig ibland, Mamma. Jag kanske inte är den bästa på att visa hur mycket du betyder för mig. Men sanningen är den att jag beundrar dig. Beundrar din förmåga att hålla humöret uppe, att vara så glad mot mig.
Jag kan komma hem efter skolan och vara hur grinig som helst och vara riktigt otrevlig mot dig, och därefter gå och lägga mig och sova. Ändå kommer du upp en timme senare och säger med världens mjukaste röst att det är middag. Jag kan skrika åt dig och bli irriterad för ingenting, ändå svarar du oftast i helt normal ton och ignorerar att jag skriker.
Du förstår oftast när jag är på dåligt humör och utan att jag behöver säga något vet du egentligen vad felet är, om det så är tjafs mellan någon eller om det är mycket i skolan, eller om jag helt enkelt bara är trött. Du är också den som hela tiden peppar mig när jag inte orkar. "Gör ditt bästa, du kan inte göra mer än så", säger du alltid till mig. Och det får mig att känna att jag duger som jag är. Du ställer alltid upp för mig, även med så kallade småsaker.
Du bryr dig och är rädd om mig. Ibland lite för mycket. Men jag antar att det är så de flesta föräldrar agerar. Som sagt.. jag är ledsen om jag inte riktigt visar det ibland, men mamma.. du är den personen jag vet alltid kommer att finnas där & jag älskar dig tusen gånger mer än du någonsin kommer förstå.