.

Jag känner dig inte längre. Du är osynlig för mig, och jag är osynlig för dig. Du är stum och jag är döv. Från att en gång ha pratat varje dag om problem, glädje, musik, filmer och lycka till att bara passera varandra och ytterst få gånger kunna klämma ur sig en hälsning. Omoget av mig. Omoget av dig. Men jag antar att det bara är naturligt. Vissa växer man ifrån, snabbt eller långsamt, enkelt eller svårt. Jag vet inte hur det var med oss, om det var svårt eller enkelt eller snabbt eller långsamt. Det var nog båda delarna. Ibland svårt och ibland enkelt. Och det är det nog egentligen fortfarande. Det är sällan man glömmer och jag har inte glömt. Men tanken for igenom mig, undrade vad du gör nu. Vem du är. Vad du strävar efter. Och om du någon gång tänker tillbaka.